Frihet på skidor i Kashmir

Säg Kashmir och den du pratar med tänker med största sannolikhet på krig, kidnappningar och oroligheter. Säger du det till någon som faktiskt varit där blir bilderna i huvudet helt annorlunda; vänliga människor, vackra berg och oändliga mängder snö. I Kashmir finns möjligheter inbäddade i en segdragen konflikt som är mindre påtaglig idag än tidigare, men ändå lägger en rökridå av negativ klang som sprider sig till ända till Sverige.

(Publicerad i Svenska Dagbladet) 

Mjuka i benen efter ett fantasiåk mellan höga trästammar i ymnigt snöfall plockar vi av oss skidorna på det man kan kalla Tanmargs busstorg. Ett totalt kaos av män i Kashmirs variant av poncho - Pheran, slirande fyrhjulsdrivna bilar utan snökedjor, snöapor i sopkontainers och en och annan lätt förundrad skidturist är en mer träffande beskrivning. Vi väntar på vår excentriske chaufför Shabir, som går under namnet Snow Tiger. Om någon vet hur man tar sig upp och ner för berget vid Kashmirs främsta skidort är det han. Men just nu kommer han inte och hämtar upp oss.

Vi kliver in på restaurangen Downhill för att torka oss, värma oss och pusta ut, både från skidåkningen och från det skådespel som föregår nere på torget. Det Kashmiriska teet är sött och gott. Kvällstid serveras det helst med en skvätt rom i och det gör det hela snäppet vassare. Runt en eld mitt i lokalen sitter en grupp män och värmer händerna. Skidåkarnas handskar hängs på krokar som en färgklick i den mörkgrå och bruna massan. När jag frågar om de vet varför all trafik står stilla skrattar de bara och rycker på axlarna.

-Det är Kashmir, svarar en man som en kvart senare ska ge sig på att fria till en av kvinnorna i vårt sällskap.

En timme och tre koppar te senare börjar det bli en väldig rörelse nedanför fönstret. Chaufförer springer kors och tvärs, Vår guide Mustaq Rather skriker och vinkar till oss att skynda på och en grupp män sliter hårdare än vanligt med att putta en lastbil som hamnat utanför de djupa snöfårorna som slingrar sig längs vägen genom byn. Plötsligt skingrar sig massorna och en stor grön militärlastbil kör med hög fart över torget och efter den en karavan av andra bilar.

-Det var det jag trodde, säger Mustaq då vi äntligen packat ihop oss bakom Snow Tiger och hans indiska eurotechno börjat dunka ur bilens spruckna högtalare. Det var en högt uppsatt militär som skulle ner, då får alla andra flytta på sig.

Vägen mellan områdets huvudort Tanmarg och skidorten Gulmarg är en serpentinväg som inte liknar någonting annat. Under de kraftiga snöfallen som sker många gånger varje säsong lägger sig ett täcke med ibland metervis med snö över bergssluttningen och följaktligen också vägen. Trafiken är konstant och plogbilsarmén ganska underdimensionerad. Varje möte blir en viljekamp och ibland ett kaos som slutar i både trasiga backspeglar och en uppvisning i kashmirisk välvilja då förbipasserande i lågskor mer än gärna hugger in och puttar bilar mellan snödrivorna och de decimeterdjupa hjulspåren som fungerar som räls längs vägen.

I Gulmarg finns en gondol. Den är världens högst belägna med sin toppstation på 3980 meter. Under de tre första dagarnas enorma snöfall håller den stängt och vi skidturister hänvisas till den glesa skogen ned från byn. Det är något som gör Gulmarg unikt eftersom man aldrig blir utan skidåkning, oavsett väder eller politiskt läge.

Den enorma mängden snö som faller gör åkningen fantastisk. Stundtals är det brant och det gäller att hålla skidorna i rätt riktning, och stundtals är det för flackt för att kunna svänga med snö upp på låren. Men mestadels är det bara du och en utstakad slalombana av feta trädstammar som samlat ihop och bundit fast snön till en lekplats för skidåkning.

På det slitna hotellet Alpine Ridge samlas åkare med lyckliga leenden fastbrända i ansiktet efter dagens slut och äter av en buffé som håller långt högre klass än de kalla rummen. Den ende som inte åkt skidor denna puderdag är Naseer Kandhay. Han är någon form av konsultande arrangör och trots att vi bokat vår resa av honom är det lite oklart vad han egentligen har för roll i det hela. Han är egentligen filmare och håller just nu på med inspelningen av sin första långfilm.

Naseer är Kashmirier och ser sig inte som Indier. Han, liksom alla andra vi pratar med vill att Kashmir skall vara ett självständigt land. Det har förekommit en hel del terroristattentat för Kashmirs sak, men också från de muslimska grupper som vill att Kashmir skall tillhöra Pakistan. Officiellt har det varit fred mellan de båda jättenationerna i tio år, men så sent som förra vintern dödades tre pakistanska och en indisk soldat vid gränsen i tre konfrontationer. I Gulmarg märks inte det känsliga läget på andra sätt än att det går omkring soldater med automatkarbiner i byn. Uppe på toppen av berget finns en gränspostering och åker du fel därifrån hamnar du i den förbjudna demilitariserade zonen.

-Vi straffas dubbelt här i Kashmir, säger Naseer. Vi som bor här vill inte ha något med vare sig Indien eller Pakistan att göra. Vi är ett eget folk som skulle klara oss bäst själva. Som det är nu får vi inga pengar från Indien och de vill inte bygga upp infrastrukturen eftersom det kan bli nya krig. Vi själva sitter på ett land som är ett av världens vackraste naturområden med oändliga möjligheter att utveckla turismen och få in pengar därifrån. Men med den militära närvaron och de problem som den orsakar skräms turisterna bort. Se bara här i Gulmarg. Berget är enormt och vi skulle kunna bygga en skidanläggning i världsklass. Men inte så länge inte fler vågar åka hit. Vi har aldrig haft några bråk eller terrorangrepp här, men turister i andra länder blir skrämda bara av att höra namnet Kashmir.

Morgonen efter vaknar vi tidigt. Solen gnistrar över det flera meter djupa snötäcket och den vackra bergskammen visar upp sin fulla prakt där den ligger som en vägg av sten och snö bakom hotellet. Någon timme senare, då vi klarat av ett förvirrat biljettsystem och en underbar gondoltur upp på kammen väntar vår belöning för den långa resan från Sverige. Berget ligger öppet med fyra dagars snöstorm som täcke. Vår guide Mustaq stressar på oss för att vi ska få de första orörda linjerna ner nästan 1500 höjdmeter längs berget. Lavinfaran är så klart ytterst påtaglig efter ett snöfall av den storleken, men han leder oss till säkra vägar uppe på kammarna och det enorma snöfältet räcker till alla. Att åka med guide är en stark rekommendation, dels ur säkerhetssynpunkt, men också för att snabbare och lättare hitta de bästa åken ned för berget, utan att riskera att hamna en dagsmarsch bort från liftstationen.

Området närmast liften åks upp ganska snabbt. Det finns inga pistade backar i Gulmarg, utan det är bara lössnö som gäller. För varje timme som går flyttas de yttersta spåren längre och längre bort. Det går små bergskammar ner och bildar dalar på båda sidor om liften. Det är enkelt att ta sig bort till nya grytor av snö, men desto svårare att ta sig tillbaka efteråt om man inte vet vad man gör och tar tio svängar för mycket innan man viker av. Men skulle så ske finns det alltid en vänlig kashmirier med en fyrhjulsdriven bil som tar dig tillbaka upp längs serpentinen. En väg som nu efter fyra dagar faktiskt går att köra på, även om man möter en militär lastbil.