Rid på Oahus våg

– Du kanske inte tror mig, men jag har surfat alla stränder på den här ön.

Vi tittar ut över Dimond Head och busschauffören Garfield ler i sin blomspräckliga Hawaiiskjorta i storlek 5XL som han fått av tourbolaget han jobbar åt. Han är äkta polynesier med allt vad det innebär i både mat- och surfkultur.

– För många ungar här på Hawaii är surfingen viktigare än allt annat och så var det för mig med, men det finns mycket annat som är gott i livet också.

(Publicerad i Escape 360)

 

Garfield kränger sina 170 kilo tillbaka upp i bussen och tutar lite lätt för att hans flock skall komma tillbaka in i AC:n. Han lättar ytterligare ett skämt om sin egen vikt och låter turen fortsätta runt Oahu, Hawaiis huvudö. De nygifta paren nickar och skrattar i takt med bröllopsjubileumsfirande diton när Garfield pekar ut den ena paradisstranden eller djungelsänkan efter den andra. Filmreferenserna haglar tätt och jag tycker mig nästan se dinosaurier springa omkring på fälten där Stephen Spielberg filmade Jurassic Park och Hurley spelade golf i TV-serien Lost.

– Hollywood väljer Hawaii för att det är paradiset, ropar han ut i högtalarna och budskapet hjärntvättar oss ytterligare en gång.

 

Runt hela ön ligger det små prickar ute bland vågorna och guppar. Oavsett våghöjd eller bebyggelse kantas kusten av surfare. Stora och små, långa och korta. Tjejer och killar, gamla och unga. På Hawaii föds du med en surfbräda under fötterna på samma sätt som man föds med skidorna på i Tärnaby. Väl tillbaka på Waikiki Beach, som är huvudstaden Honolulus strand kulminerar surfkulturen. Vågorna är perfekta för surfing och det är nästan som om man undrar om det var det som gjorde att staden anlades just här.

 

I ena änden av Central Waikiki Beach, som inte oväntat ligger i mitten av den flera kilometer långa stranden, skjuter en pir ut. Här sitter Brian Johnson och njuter av kvällssolen och låter dreadlocksen på huvudet torka av brisen. Han är en av alla ”Beachboys” som aldrig kunnat släppa livet som kringflackande surfare trots att han passerat 40-strecket. För en bunt dollar ger han privata lektioner i de välfyllda vågorna vid Waikiki och pratar gärna vitt och brett om ”the good old days”. Han påstår sig känna den legendariske Duke Kahanamoku, mannen som uppfann den moderna surfingen och som har världsmästartitlar inom både den sporten och inom simning. Han är större på Hawaii än vad Ingemar Stenmark och Björn Borg är tillsammans i Sverige och att säga något illa om ”The Duke” är värre än att svära i kyrkan. Naturligtvis ljuger Brian, liksom de flesta andra, om sin relation till legendaren, som dog redan1968 och nu står som staty på ett flertal ställen på sin hemmastrand. Men han är en sammansvetsande symbol som alla surfare kan samlas runt.

 

Jag och Brian tittar ut över vågskummet vid piren och ser killar och tjejer som knappt börjat skolan slänga sig ut bland meterhöga vågor. Vågor som bryskt slår emot den betongbrytare som går längs stora delar av Waikiki Beach och skyddar badgästerna mot allt för häftiga havskrafter. Konstruktionen går under namnet ”The Wall” och anses vara Hawaiis bästa och farligaste ställe för så kallad bodyboarding; surfing liggandes på mage på en liten bräda.

– När ”The Duke” och jag surfade här förr i tiden var vågorna både större och längre bort från muren, säger Brian med ett svårtolkat leende. Det var inte lika trångt heller, men ungarna är duktiga idag så det händer inte så mycket olyckor.

 

Ute på piren samlas lika många småkillar som förbudsskyltar. Här voltar de ned i det grunda vattnet från träkonstruktioner tiotalet meter upp och klarar sig från brutna nackar genom att pricka vågtopparna. Här ställer de sig längs vågbrytaren för att låta sig svepas ned från muren då de största vattenmassorna slår emot. Men framförallt är det här som man visar upp sig på alla former av surfbrädor. Här är det de som är skådespelare och havet som är scen. Här är det surfing som är både opera, teater och musikal på samma gång.

 

Solen börjar sjunka och längre bort längs Waikiki dansar både killar och tjejer Hula till en ukulelebaserad orkester och publiken har samlats i en stor klunga. Hulan är en kulturform som kommit tillbaka efter att ha varit förbjuden under missionärernas intåg på ön. Idag är det en viktig del av Hawaii och inget hotell är komplett utan sin egen hulashow. På uteserveringarna vid stranden blandas ukulelen upp med modernare sing and songwriters som underhåller Mai Taidrickande besökare. Här blandas beach boys och asiatiska turistfamiljer i en skön mix. Här är ingen för cool eller för blek för att smälta in.

 

När färgpaletten längs horisonten övergått från spräckligt rött till svart med vita prickar och nattlivet tar sin början blir det dock lugnare. Det finns en del helt OK barer och en och annan nattklubb. Men för att vara statshuvudstad och den enda metropolen på denna fjärdeedel av jordklotets yta är nattlivet ganska blekt. Längs nöjesgatan Lewers Street springer jag på Rahul Malik och Nikhil Dhingra från Sidney. De har gjort sitt första stopp på en jordenruntresa här på Oahu och hade hoppats betydligt mer på nattlivet. De visar mig ändå det fullpackade The Yard House som är en bar med lite brittisk (och i deras mening australisk) atmosfär. Stora droppformade ölglas (yards) och sport på bildskärmar som ingen tittar på.

– Det verkar som alla som bor här aldrig går ut, säger Rahul. De flesta vi träffat på är turister och det är oftast par. Det är svårt att få kontakt då. Det är ju ändå lördag och vi är i en storstad.

 

När vi några timmar senare lunkar ut från nattklubben Senõr Frog (ja det heter så…) förklarar Nikhil den teori som de arbetat fram kvällen innan.

– Troligtvis ska de ut och surfa imorgon och vill inte missa någon tid på grund av trötthet eller bakfylla. Det ser man ju på dagarna att ganska precis alla unga hawaiianer eller inflyttade bofasta surfar fort de inte jobbar.

Jag konstaterar återigen att de alltså är på surfbrädan man ska tillbringa sin tid för att få ut som mest av Hawaii. Men Rahul och Nikhil väljer sovmorgon då jag föreslår surfskola i morgon bitti.

 

Med upphetsningen av att äntligen få ge sig ut bland vågorna som väckarklocka blir morgonen efter en lätt match. En kort busstur till Koko Head tar mig till Hawaiian Surf Adventures kontor. Här har Trace och Lisa Harrington startat Oahus första surfskola från båt. Det är en ganska smart idé sett till det faktum att surfstränderna är välbefolkade och som nybörjare kan man behöva lite felmarginal till våggrannen. När den otroligt fula pråmen, som är vår bas för dagen, glider ut genom hamnen är det bara jag och två unga tjejer från vardera Schweiz och Korea som är elever. Fullmatade med torrövningar och teori slänger vi oss i vattnet strax bakom ett rev långt från stranden. Vi kan ge oss på våra livs första vågor utan att någon annan är i närheten. Trace och den assisterande instruktören Joah Buley skjuter fart i våra brädor när vågorna närmar sig och ropar instruktioner längs vägen.

 

Fallen ner i det grunda vattnet blir mer och mer sällsynta ju längre lektionen fortgår och ganska snabbt rider vi alla tre ganska kontrollerat längs vågorna. Schweiziskan Sari avslöjar dock att hon tagit en lektion för några dagar sedan och kände sig lite kaxig efter det. Hon gav sig ut bland småkillarna på Waikiki och försökte fånga vågorna där, men kunde konstatera att det krävs mer än en lektion för att kunna kalla sig surfare.

 

Vilt påhejade av våra instruktörer gör vi våra sista vågor tills orken tryter och vi får skjuts tillbaka till hamnen.

– Nu ska ni få se på film, ler Trace stort då vi slagit oss ner i surfskolans mjuka soffor. Han visar stolt upp sin senaste investering i form av en armbandskamera som han filmat våra staplande försök till surfing med. Det är med skräckblandad förtjusning jag bevittnar hur mina bleka ben darrar betänkligt på brädan, men samtidigt med stolthet hur jag ser att fallen inte är så många och oftast kontrollerade.

– Spar filmen och titta på då ni blivit riktiga surfare, det är ett minne för livet.

 

Den egna erfarenheten av surfing har dock rotat sig hårt och jag tror inte filmen kommer att behövas än på några år för att återkalla minnena. På vägen hem stannar jag åter till vid Diamond Head där busschauffören Garfield försökt övertyga mig om att han surfat. I dag är vindarna hårdare men vågorna mindre så vindsurfarna är i majoritet. Utsikten är makalös från klippan och det är skönt att kunna slå sig i lugn och ro utan en buss som väntar.

 

Under en palm smälter jag intrycken samtidigt som brädorna målar mönster i det klarblå havet. På Oahu är det svårt att undgå surfingen, och det finns ingen anledning att försöka. Det gäller att bara låta sig svepas med av vågen oavsett vem man var när man kom hit. Låta Hawaii vara det man hade fördomar eller förväntningar om innan man kom hit och bara hänföras.

 

 

Pelle Estborn – Frilansredaktionen – Jörgen Ankersgatan 20 – 211 45 Malmö – 070 95 99 665 – pelle@estborn.se